Reichstags branddekret

Natten till den 27 februari 1933 brann det i Reichstag, en byggnad som har hyst de olika tyska parlamenten sedan 1894. Med nazisterna vid makten, samma natt början på slutet av demokrati i Tyskland, ett slut som skulle ratificeras nästa dag med dekret vars namn avser incident.

De Reichstags branddekret Det var en lag som antogs av Tysklands president (Paul von Hindenburg) på begäran – och med påtryckningar – av förbundskanslern Adolf Hitler, som upphävde olika medborgerliga friheter för att undvika ett hypotetiskt uppror vänster.

Den sistnämnda var den mest fruktade av den konservativa tyska härskande klassen, båda tittade på exemplet på vad som hade hänt i Ryssland med rotation, som med ens egen erfarenhet våld i hemmet från revolutionära försök efter första världskriget och som kraftfullt förträngdes våld.

Redan natten till branden greps Marinus van der Lubbe, en nederländsk kommunistaktivist som anklagades för att ha anlagt elden.

Van der Lubbe arresteras efter att han försökt bränna ner andra offentliga byggnader, även om det finns många historiker som ifrågasätter hans författarskap. Senare skulle ytterligare tre kommunistledare (Georgi Dimitrov, Vasil Tanev och Blagoi) också arresteras. Popov), som skulle avslöja de nazistiska argumenten med deras utmärkta retorik, särskilt Dimitrov.

De som tvivlar på Lubbes författarskap hävdar att branden mycket väl kan ha varit en nazistisk komplott och därför utförd av nationalsocialistiska militanter.

Hur som helst, nazisterna tog tillfället i akt att ta ännu mer makt, och dagen efter godkände president Hindenburg lag som vi talar om.

Dekretet upphäver, på obestämd tid och i ljuset av situationen, yttrandefriheten, pressfriheten, mötesfriheten, föreningsfriheten (kopplad till den föregående) och kommunikationshemligheten. Det gav också myndigheterna fulla befogenheter.

Detta ryckte i praktiken upp Tysklands demokrati och gjorde den till en polisstat där någon medborgare utsattes utan rätt för den godtycke regering och myndigheterna, vilket skulle säga om nazistpartiet.

Den nazistiska regeringen passade också på att centralisera makter som dittills hade delstaterna, och att genomföra massgripanden av motståndare.

På detta sätt, och på några dagar, försvann den kommunistiska oppositionen från det offentliga livet, och har sedan dess levt i absolut hemlighet.

I det efterföljande valet den 5 mars samma år till riksdagen (kammaren sammanträdde i en annan byggnad under tiden) fick nazisterna 44 % av rösterna, vilket det skulle leda till godkännandet av den efterföljande bemyndigandelagen från 1933, med vilken riksdagen själv lämnades utan makt, som koncentrerade allt i händerna på regering.

Det var nådskuppen till en demokrati som blev en diktatur inom loppet av lite mer än en månad.

Foton: Fotolia - Popova Olga / Patrik Dietrich