Barns berättelse om vänskap

Barns berättelse om vänskap: Björnen och bina

En gång i tiden, i en Skog avlägsen och lummig, en björn som levde i en underjordisk grotta, från vilken den bara kom ut för att äta. Hans liv var ensamt och lat, han gick dit han ville och åt vad han ville, men inget gjorde honom så upphetsad. Han var innerst inne en lite ledsen björn.

En av dessa dagar, när han lämnade sin grotta svältande, märkte björnen att det i ett närliggande träd fanns ett föremål som han aldrig hade sett förut. Det var en honungskaka, rund som en boll, som surrade av så många insekter inuti. Björnen närmade sig och ägnade lång tid åt att nosa på honungskakan, inte riktigt säker på vad det handlade om. Och så kom bina ut, för de visste att björnar i allmänhet brukar gilla honung.

- Hej, björn! — Sade, unisont, de hundratals bin som, när de kom överens, kunde förena sina röster och tala som en person— Varför sniffar du på vår vaxkaka? Är det så att du vill stjäla honungen som kostar oss så mycket arbete?

Björnen, som aldrig hade sett sådana bin förut, var förbryllad.

-Vem är du? Vad är det för honung du pratar om? - frågade han dem.

- Du lurar oss inte, björn. De svarade.

- Bor du där inne? Varför skulle någon vilja bryta sig in i ditt hem? Björnen insisterade och nosade på den runda kupan igen.

– För att stjäla vår honung, förstås.

- Och vad är det till för? Björnen ville veta.

- Vet du inte vad honung är till för? Bina skrattade. Vi har aldrig sett en så dum björn!

Björnen gillade inte att de där små insekterna skrattade åt honom, vilket var en djur- stor och stark.

- Vilka oförskämda bin! vrålade han, "bara för det skulle jag förstöra deras bikupa!"

Bina slutade genast skratta och visade sina stingrar för björnen.

"Om du bryter vår bikupa kommer vi att bita er alla", varnade de honom.

Men det var för sent. Med ett slag med klorna skakade björnen bikupan och gjorde en stor skåra genom vilken honungen började rinna. Honungskakan föll till marken och var helt förstörd. Björnen, i en reflex, höjde klorna till munnen och njöt av den där delikatessen som bara bin kunde skapa.

– Vi visste det! Bina anklagade honom: "Du har kommit för att äta vår honung!" Nu ska du betala för det du gjorde!

Och utan att säga ett ord till, stack och stack de björnen tills den fick den att springa iväg.

Björnen tillbringade resten av dagen och gömde sig i ett annat hörn av skogen och väntade på att smärtan från betten skulle avta, men kunde inte glömma den läckra smaken av honung. Han förstod inte hur små djur som bin kunde skapa något så gott och samtidigt sticka så smärtsamt. Till slut blev det mörkt och björnen ville tillbaka till sin grotta, men när han försökte insåg han att bina hade tagit sig in i hans grotta och försökte göra en ny bikaka.

- Stanna där, björn! De sa till honom: "Eller så biter vi dig igen som du förtjänar det."

– Jag har inte kommit för att slåss med er, bin, utan för att sova i min grotta. Gå tillbaka till din vaxkaka och låt oss låtsas att ingenting hade hänt – friade björnen.

– Vi kan inte gå tillbaka till honungskakan, björn, för du förstörde den med klorna. Vet du hur lång tid det tog oss att bygga den?

- Nej jag vet inte. Sa björnen, som trots allt var en uppriktig björn "Men jag vet att om jag förlorade min grotta skulle det göra mig väldigt ledsen."

"Det där är ingenting", förklarade bina, "eftersom du har den där grottan måste vi istället bygga vårt hus med våra egna händer." Det här är den tredje vaxkakan vi har behövt göra.

– Och vad hände med de tidigare? Frågade björnen.

– Människor förstörde dem.

- Ah, människorna! vrålade björnen som inte alls gillade människor "De brukade komma hit förut, men när de hör mitt vrål springer de iväg skräckslagna." De har inte kommit på länge.

- Tur, björn. Vi vet inte hur man ryter, vi vet bara hur man sticker. Men de har speciella dräkter som hindrar oss från att bita dem, och eld för att göra rök och tvinga oss ut ur vaxkakan.

Björnen funderade en stund och fick till slut en idé.

- Lyssna, bin, vad sägs om att vi delar grottan?

- Ska vi dela den? Bina tittade förbryllade på varandra.

– Jag ska ta hand om grottan så att människor inte kommer in och man ska kunna leva tyst där inne. Så du kan förlåta mig för honungskakan jag bröt åt dig.

- Skulle du verkligen göra det för oss?

- Klar!

Bina började surra av glädje. De var generösa bin, misstroende som de var.

- Björn, om du delar din grotta med oss ​​så delar vi vår honung med dig. Vi är så ledsna att vi bet dig och också skrattade åt dig från början.

Även om de inte kunde kramas eller skaka hand, slutade bina och björnen fred. Sedan dess har de delat grottan och honungen och lärt sig att värdera det goda som var och en hade att erbjuda. Och om det inte räckte så kände sig björnen aldrig så ensam igen.

Referenser:

• "Berättelse" i Wikipedia.
• "Vänskap" i Wikipedia.

Vad är en berättelse?

De berättelser är noveller, med få tecken och med en enda handling, som kan baseras på verkliga eller fiktiva händelser. Är Berättande texter med en argument relativt enkelt, där karaktärerna deltar i en enda central handling. Platserna är också begränsade: händelserna inträffar vanligtvis inte på mer än en eller två platser.

Följ med: