Begrepp i definition ABC

En spiel är en typiskt lång, tråkig och olämplig typ av tal. Följaktligen används detta ord i en tydligt nedsättande ton. På det här sättet, om någon hänvisar till en annans ord och bekräftar "vilken spik han har sagt till mig!" indikerar att det är en intervention väldigt tråkigt och ointressant.

Genom att kvalificera ett tal som ett spel, bekräftar du på något sätt att talaren inte har använt språket, eftersom dess strävan förutsägbart var att intressera samtalspartnern men i verkligheten har det uppnått effekten motsats.

På språket vardaglig ett spel skulle vara en rulle, en predikan, en skallra, en frans eller ett tuft. Det är värt att komma ihåg att det kan vara trevligt att lyssna på någon lärorik eller tvärtom något tungt och sövande.

Ursprunget till termen

Perorata kommer från det latinska ordet perorare, som betyder att avslöja eller förklara. I den klassiska traditionen var peroratio den sista delen av ett tal, vanligtvis ett politiskt eller juridiskt ingripande. Det förstods att peroratio skulle vara den mest lysande delen av talet, eftersom talaren var tvungen att visa briljans för att övertyga sina samtalspartner. På så sätt är användningen av spiel som en nedsättande term inget annat än ett ironiskt sätt att referera till tråkiga och lite stimulerande tal.

Perorationen i den klassiska världen

Den romerska civilisationen antog ett intresse för språk från den klassiska grekiska kulturen. Romarna förstod att det var nödvändigt att känna till mekanismerna för kommunikation, eftersom det på så sätt var möjligt att nå framgång i verksamheten politik eller litterära. De disciplin som studerade teknikerna för uttryck det var retorik och inom retoriken analyserades särskilt tal, för genom dem var det möjligt att vara övertygande och nå framgång.

I denna linje, enligt retorikens tillvägagångssätt, är ett tal uppdelat i fyra delar: exordium eller presentation av saken, narratio eller utläggning av ämnet, argumentationen eller uppsättningen av argument som stöder diskursen och, slutligen, perorationen, som blir slutsats och det är ögonblicket i talet där talaren måste vara så lysande och vältalig som möjligt.

Med peroratio har talaren strävan att övertyga någon, vare sig det är en domare eller en publik

Perorationen måste vara rationellt effektiv och samtidigt ha en känslomässig komponent, eftersom det på så sätt var lättare att provocera fram lyssnarens acceptans.

Det skulle inte vara korrekt att förstå peroratio som en fråga om det förflutna, eftersom vi idag fortsätter att använda retorik för samma syften som för två tusen år sedan.

Foton: iStock - baona / AzmanL